Sedan operationen av min lever för avlägsna ett par cancermetastaser för snart ett år sedan, så har det med tre månaders mellanrum gjorts en magnetröntgen av min lever. Den senaste gjordes i mitten av mars och sedan dröjde det ett par veckor innan röntgenläkarens svar kom tillbaka till leverkirurgen. Att gå och vänta på ett sådant svar var tredje månad är påfrestande och jag är sådan att jag inte kan låta bli att gå in på 1177 och läsa min journal stup i ett för att få veta om de hittat något eller inte. På skärtorsdagen kom så till slut ett svar som skrämde upp mig väldigt mycket för det stod att det fanns en ny misstänkt metastas i levern. Den var bara en centimeter stor, men det var svårt för mig att förstå hur den satt till, och jag visste inte vilka möjligheter som kunde finnas att behandla ytterligare en metastas efter att redan ha gått igenom två omfattande leveroperationer, så jag lämnade genast meddelanden till kontaktsjuksköterskan på mottagningen om att jag ville bli uppringd av en läkare genast för att få fråga om det som stod i remissvaret innan påsken bröt ut. Jag fick ett svar på 1177 att jag inte skulle få tala med någon läkare förrän efter en vecka då de hade haft rond. Jag upprepade min begäran om ett läkarsamtal omedelbart och blev nekad det igen.
På grund av detta har jag mått väldigt dåligt och haft stark ångest ända tills jag slutligen blev uppringd av en trevlig läkare i torsdags som berättade att de hade bestämt att det skulle göras en ablation, ja det är veckas ord. Ablation betyder i det här fallet att de ska gå in med en nål i buken och bränna bort metastasen med mikrovågor. Det kan man nämligen göra med metastaser mindre än tre centimeter. Idag har jag tillbringat hela förmiddagen på Akademiska sjukhuset och bland annat haft ett ganska långt samtal med en ännu trevligare läkare som berättade hur operationen går till och vad jag kan förvänta mig. Det hela är verkligen småpotatis i jämförelse med de två tidigare leveroperationerna, för att inte tala om alla vedervärdiga cytostatikabehandlingar som jag har gått igenom och som det inte blir frågan om den här gången. Den massiva provtagningen på morgonen visade att jag var i utmärkt form. Till och med de tre cancermarkörerna låg inom referensintervallen.
Om förhoppningsvis två eller tre veckor så åker jag in, sövs, sticks och bränns under någon sorts röntgen, i en timme för att sedan ligga på uppvak i ett par och kanske på dagavdelning lika länge för att sedan åka hem. Jag behöver inte räkna med mer obehag efteråt än att det går bort med en värktablett. Det var ett väldigt lugnande samtal, för läkaren var trovärdig och tydlig och inte rädd, och han berättade också att de nu kommer att fortsätta med kontroller var tredje månad i två års tid, och att om de upptäcker någon ny metastas, för det kan hända, så går det att utföra fler ablationer utan problem, om metastasen inte sitter för knepigt till.
Jag avslutade vårt samtal med att berätta om hur jag blivit behandlad av kontaktsjuksköterskan och jag tyckte mig skönja ett mörkt moln i läkarens blick. Han sa att han skulle tala med henne, och jag hoppas att hon har fått en uppsträckning och en skopa ovett, för hennes sätt visade en brist på inlevelseförmåga som inte har någon plats i modern vård där man vet hur viktigt det är med en trygg och välinformerad patient för en framgångsrik behandling. Själv tycker jag egentligen att det borde vara självklart att erbjuda patienten att närvara vid den multidisciplinära konferens där röntgenläkare, kirurg och onkolog diskuterar röntgensvaret och möjliga behandlingar. Det är konstigt att det tycks vara en väldigt radikal åsikt.
Efter läkaren så fick jag träffa den andra av de två kontaktsjuksköterskorna, som tog ytterligare lite prover och delvis upprepade information jag just fått, men också frågade lite om arbetssituationen och då strax förstod vem jag var och berättade att han var stor korventusiast och hade gjort en beställning genom ombud för några veckor sedan, men ännu inte provat korven för han ville spara den tills det var dags att grilla. Därefter gick jag med mitt EKG till den hösnuviga narkosläkaren som även hon var mycket trevlig och mänsklig. Sådär som människor lätt blir om man bemöter dem med ett lugnt leende och en vänlig och uppskattande inställning.
Vi ses!
Kristofer
