Idag har vi gjort leverpastej, tysk Thüringer Rostbratwurst och polsk biaƚa kieƚbasa. Ja, det är väl inte mycket mer att säga om det. Jag tar med dem till Bondens marknad på Katarina Bangata där vi står nu på lördag den 24 mellan 10 och 15. Jag tar också med isterband och det sista frysta av fänkålssalsiccia, fläskmerguez, prinskorv och Toulouse-korv, och vad jag nu hittar. Jag tar också med av återstående styckdetaljer och en del lufttorkat. Isterbanden är förresten omnämnda som Sveriges enda riktiga isterband i veckans nummer av Fokus, vilket en av er påpekade för mig. Tack för det.
På det professionella planet är det en ära att jag har blivit ombedd av min gamle vän Mark Frederic – Le Charcutier Anglais – att vara svensk huvuddomare i en alldeles ny global kvalitetsutmärkelse för charkuterier. Projektet är så nytt att hemsidan än så länge är ganska risig, men facebooksidan får det åtminstone att vattnas i munnen. Det hela ska bli mer offentligt någon av de närmsta dagarna, tror jag.
På det fjäderklädda planet kan jag meddela den glada nyheten att Tant Grå gjorde mig fem nya kycklingar i förrgår. Hon är en väldigt duktig mamma. Hennes provavkomma Maj, som kläcktes i maj, har fått extremt långa ben och ser ut som om hon ovant vinglar fram i högklackat. Kanske är hon i själva verket en tupp som låtsas vara en höna? På den lite deppigare fågelfronten kan jag meddela att alla ladusvalorna lämnade mig igår. Eva, som ofta ställer i ordning charkuteriet efter att jag och Julia har kladdat ner det, säger att de alltid lämnar den 20 augusti här i trakten. Den senaste veckan har de blivit fler och fler och i förrgår uppskattade jag att de var ett hundratal som flög omkring gården och sket på solcellerna. Min gård måste ha blivit något slags samlingspunkt före flytten söderut. Jag älskar dem trots att de bajsar fel.
På leverplanet kan jag meddela att den senaste magnetröntgen av min lever inte visade några som helst tecken på återfall, och att hematomet från i maj har krympt, men inte försvunnit och att den senaste kontrollen av cancermarkören CEA visade att den ligger bra inom referensvärdet. Det finns med andra ord inga tecken på cancer i min kropp.
När det kommer till mina nya drömmar så blir de allt tydligare. I söndags åkte jag ner till pappas kusin Erik i Axhult i södra Östergötland för att hämta ympris för mitt projekt att okulera farmoster Janas körsbärsträd, för att få min egen klon av trädet som har de godaste bigarråer som skapats. På vägen dit var jag förbi sjön Sommen. Jag älskar den här delen av landet.
På vägen hem funderade jag mycket på hur det går till när drömmar förverkligas. Jag bär på ett hopp nu som gör mig stark. Alla märkliga sammanträffanden visar en riktning som jag inte kan bortse från. En tanke fastnade i huvudet och jag var tvungen att stanna för att skriva ned den.
Först tråcklar jag, sedan syr jag ihop drömmen med verkligheten.
Rädd att sömmarna ska brista.
Fast tråden är stark och duken av kraftig väv. En väv av tillit.
Idag klev jag in i den förtrollade delen av verkligheten, där vad som helst kan hända och allt är möjligt.
Ja, jag kommer att förklara mer så snart det börjar röra på sig.
Kristofer
